Hej!

Hur blev det vecka 19? Det var precis V.10 (vilket var senast jag uppdaterade). Kom helt av mig med uppdaterandet, men ska försöka uppdatera här igen en gång i veckan och summera den/hur den kommer se ut. Är mycket som händer nu hela vägen fram till sommaren – mycket som i mycket judorelaterat vilket är det som är det roliga. Men en snabb återberättelse av vad som hunnit ske på 10 veckor: Det är två saker som skett som sticker ut. Den första är att jag är KLAR med min sjukgymnastik, men sjukgymnast har släppt mig och godkänt mig på alla tester. Detta betyder att mitt knä inte längre ska hindra mig från att träna judo. Det andra är att jag i fredags plockade ut min venport, vilket betyder att INGENTING nu längre hindrar mig från att köra judo. Så denna vecka kommer till att bjuda på JUDO. Åh!!! Under dessa 10 veckor har jag även hunnit vara iväg på några judotävlingar, som coach. Senast i helgen faktiskt, då var vi uppe i Trollhättan. Det var en bra helg för våra tävlande, trots några skador. Men vid dessa lägen är barnen och ungdomarna så HIMLA fina mot varandra, det värmer i hjärtat att se och jag är så stolt över att få vara en del av denna fina gemenskap.

Redan på torsdag är det dags för nästa tävling – Budo Nord Cup som går i Lund. Skönt med en stor tävling på hemmaplan då vi oftast behöver åka några timmar för att komma till dessa tävlingar annars. Hela helgen kommer spenderas i Lund då det är ett efterföljande läger som slutar först på söndag.

Foto: Dick Fransson Trollhättans judoklubb

Hej,

I måndags var jag hos sjukgymnasten – fick lite nya grejer att öva på, bland annat spänsten och få vaden att jobba lite mer i högerbenet. Ska inte dit förrän om 3 veckor och då ska jag få göra tester på knäet. Förhoppningsvis klarar jag dem och i så fall är jag KLAR med rehaben. Känns typ overkligt att skriva det, vet inte hur länge jag hållit på med denna j’kla rehab. Ljuset i tunneln blir större och större. Men för att klara dem måste jag öva en hel del på det nya som jag fick, så lite senare idag ska jag köra veckans tredje rehabpass och blir nog minst ett till denna vecka. Så en 4-5 pass i veckan fram tills det är dags för testerna. I övrigt har jag inte tränat något alls denna vecka då jag är förkyld, eller egentligen är jag bara täppt i näsan men varit det rätt länge nu + bara blivit värre så tagit veckan off och försökt bli frisk. Har jobbat mån-tors. Igår (torsdag) var jag även hos tandläkaren och allting såg jätte bra ut, tänderna var fina och ingen gvh i munnen. Efter en stamcellstransplantation gör de verkligen tester och koll på allting i kroppen. Ögonen, munnen, lungorna, blodprover, benmärgsprover, man får nya vaccin och ja säkert mer som jag inte kommer på just nu… Haha. Men det är bra att dem har koll och man får ett kvitto på att allting är som det ska, vilket är skönt. Sedan har jag nu (äntligen) fått en tid på kärlmottagningen i malmö för att operera ut min venport. 4 maj! Så efter det kan jag äntligen köra judo för fullt igen. LÄNGTAR SÅ MYCKET! Men fram tills dess så ska jag fokusera på att bygga upp kroppen rent styrkemässigt, ligger fortfarande en bit bakom mina gamla vikter.. Men senast jag maxade bänkpress tog jag 55kg (nästan 57,5kg), tidigare var jag uppe på 65kg som mest. Så det närmar sig gott folk, det närmar sig! Om det fortsätter att öka i samma takt som hitintills så är det rimligt att tro att jag är tillbaka på 65kg när jag kan börja köra judo igen. Hoppas på det! Men tror nog det kommer gå lite saktare nu när jag börjar närma mig.. Men vi får se!

Hej,

Tyvärr blir det inget besök hos sjukgymnasten denna vecka.. Skulle varit där imorse men fick ett sms igår kväll att hon var sjuk. Inte så mycket att göra åt saken – jag ska dessutom inte träffa sjuka människor pga mitt låga immunförsvar så bara bra att hon hörde av sig. Får köra sjukgymnastiken på egen hand, det går ju också bra. Dock skulle vi ha testat lite längdhopp idag och jämfört mot det andra benet för att se eventuella skillnader, och det blir aldrig riktigt samma sak att göra det själv. Men men får göra det nästa vecka istället. Imorgon däremot så är det tränarmöte, första för året och mitt första sedan INNAN sommaren. Det är länge sen med andra ord.. På onsdag är det besök på sjukhuset som gäller, tappa blod, lämna blodprover, få vaccin och träffa läkaren. Vaccin och tappa blod gör jag en gång i månaden. Vaccinet är detsamma som de man fick när man var barn (bebis) – då de tror att alla de vaccinerna liksom raderats ur min kropp i samband med transplantationen och därför ger man dem på nytt för att vara på den säkra sidan att de verkligen är verksamma i min kropp. Blod tappas pga att jag fått så många blod transfusioner att det lagrats massa järn i min lever som kroppen inte kan göra sig av med på egen hand och att tappa den på blod är det enklaste sättet att bli av med det lagrade järnvärdet. I övrigt händer det inte så mycket i veckan som kommer, David ska till Kalmar och jobba, det är judo idag (måndag), på onsdag & söndag, massa annan träning, ska vara med på en spelkväll på fredag, säkert lite mellomys och på söndag åker David till Andorra för en veckas skidsemester – något avundsjuk jajamän men unnar dem det. Ska även försöka få klart en skoluppgift denna vecka så ska ta tag i den exakt just nu! (Okej det var kanske en hel del grejer som ska hända denna vecka trots allt, kul!)

Hej,

Igår var jag hos sjukgymnasten, vilket gick bra. Var dock lite trött i knäet och den främre senan gjorde ont när jag översträckte knäet så körde mest styrka och balans. Inga hopp, pga det är just hoppen som orsakat smärtan trodde min sjukgymnast. Alltså lite för mycket hopp. Men idag känns det nästan ingenting alls, så tror bara det blev lite för tufft i måndagskväll när jag körde min rehab då. Idag har jag varit och lämnat blodprover på sjukhuset och träffat läkaren. Får svar på hur dem ser ut i eftermiddag. Men jag känner mig bra iaf! Imorgon bär det av till ögonläkaren och på fredag är mamma ledig så då blir det mys med henne! Till helgen händer inget speciellt alls. Men ikväll är det judo – wiho! 😀

Hej,

Tänk att det redan gått 5 veckor av 2018… Det har varit 5 bra veckor. Förra veckan tog jag min andra vaccin-spruta och kunde äntligen ta influensa vaccinet också. Jag måste ta det eftersom jag numera är i en riskgrupp för att få influensan, men har inte kunnat ta det tidigare för först behövde det har gått 3 månader innan mitt imunsystem var tillräckligt utvecklat för att ens kunna hantera ett vaccin och sedan dess har jag haft alldeles för mycket kortison i kroppen för att vaccinet ens ska ha någon effekt. Men nu är jag nere på endast 10 mg kortison om dagen – vilket motsvarar 1 tablett. Mina levervärden är nästintill normala igen så hoppas jag snart kan sluta med kortisonet helt och hållet. De förhöjda levervärdena kan även bero lite på att jag har mycket lagrat järn i levern, något man får till följd när man får blodtransfusioner. Lättaste sättet att bli av med det lagrade järnvärdet är att tappa mig på blod, så varje gång jag är inne på sjukhuset tar dem nu en påse blod från mig.. Känner rent spontant att det är väldigt tur att jag inte är nålrädd eller har några som helst problem med allt sånt här, för attans vad jobbigt det hade varit annars. För tillfället är jag inne på sjukhuset varannan vecka, och varannan vecka lämnar jag blodprover på vårdcentralen. Denna vecka är en vårdcentralen vecka, en lugn vecka med andra ord. Nästa vecka blir det sjukgymnastik på tisdagen, sjukhuset för att lämna prover på onsdagen och på torsdagen ska jag till ögonläkaren för förhoppningsvis sista gången. Man kollar alltid upp ögonen varje månad i 4 månader efter en stamcellstransplantation. Så om allt ser lika bra ut som de övriga 3 gångerna så blir detta sista gången.

Men till något helt annat och något MYCKET roligare. Något denna blogg egentligen ska handla om – JUDO. Jag har nämligen börjat träna judo igen. Har kört två pass!!! Okej, jag har endast varit med på en halvtimme av träningens 90 minuter. Varav 10 minuter uppvärmning. Så totalt sätt har jag tränat 40 minuter judo. Jag har varken kört någon tachiwaza (stående) eller newaza (sittande) – ingen som helst fight alls med andra ord, har enbart kört teknikträning. Delvis på grund av knäet – tänker vänta med fight tills det är helt godkänt hos sjukgymnasten även om jag tror att det hade klarat av fight även nu, men även på grund av att jag fortfarande har en venport inopererad i bröstet. Venporten är av plast och tål därför inga slag. Det är alltså en liten grej som sitter under huden och är kopplad till den största venen kroppen har. Ni förstår själva vad som skulle kunna ske om det gick sönder… Hoppas på att snart få kunna operera ut den dock, även om man normalt sätt brukar vänta 1 år med det. Men de har sagt att dem kan göra det tidigare om jag vill – det vill jag!

Foto: Magnus Nilsson

Förra veckan var en bra vecka! Skrev det i förra inlägget också, men mår så bra nu och har gjort det hela 2018. Fylld med energi och taggad på livet. Riktigt härlig känsla. Jobbade 4 halvdagar, och det kändes riktigt bra. Skönt att smyga igång lite med halvdagar och inte kötta på 8 timmar direkt. Halvdagar gör även att jag dessutom hinner med allt annat – så som plugget, träning och judon. Jag och David håller även på och ska köpa hus, vi ska köpa Davids pappas hus eftersom han ska flytta ihop med sin tjej. Så hela helgen har gått till med att rensa i huset, slänga grejer på tippen, handla nya grejer på Ikea och fixa i Davids pappas nya hus. Mer då? Vad har mer hänt i föregående vecka? Jo jag var hos sjukgymnasten 2 gånger och körde igenom mitt program då det inte blir något besök nästa vecka pga ledighet. Men när jag kommer tillbaka igen v 5 så hoppas jag vi ökar svårighetsnivån några steg till. Blodproverna jag lämnade på sjukhuset i veckan såg bra ut. Vi börjar äntligen få lite kontroll på min GVH (har inte haft några problem så egentligen med den, men värdena har inte varit helt 100 så man har ändå behövt vidta åtgärder i form av kortison tabletter) och jag är nu nere på 20 mg kortison om dagen – var uppe på 60 som mest där ett tag. Nästa vecka ska jag endast lämna blodprover på vårdcentralen och hoppas kunna sänka till 10 mg om dagen. V.5 när jag ska tillbaka till sjukhuset igen så ska jag även få influensavaccinet och min andra dos av vaccinet mot lunginflammation. Så denna kommande vecka är en ganska lugn och skön vecka – utan några som helst besök på sjukhuset i Lund (Typ första gången sedan juli!?). Kommande vecka bjuder förhoppningsvis även på en hel del träning. Har varit lite förkyld nu så har tagit det lugnt några dagar, men nu kryper det i benen så ska bli skönt att få röra på sig igen.

Foto: Magnus Nilsson

Hej,

Det har redan gått 2 veckor av det nya året och vi går idag in i vecka 3. Helt sjukt vad fort tiden går. Men för min del är det bara bra, då jag egentligen bara väntar på att få bli av med alla mediciner jag tar och det är inget jag själv kan påverka utan det är bara tid som måste gå. Jag har dock valt att ta vara på tiden och utnyttja den till fullo. Har blivit av med all min trötthet (fattigue – en sådan konstig trötthet som inte försvinner hur mycket man än vilar/sover), vilket jag hört är svårt och brukar ta väldigt lång tid för många. Tror dock att all min träning har hjälpt mig otroligt mycket. Träningsmässigt har det skett mycket också, har blivit mycket starkare bara på några månader – även om det såklart är långt kvar till mina maxvärden. Men det kommer, det kommer! Sjukgymnastiken går också bra, det kommer ta ca 2 månader för mig innan jag kan checka av det från listan. En gång för alla – hoppas jag. Hur mäter man det då? Jo med hjälp av tester där man jämför styrka, balans och koordination i de båda benen. Det ska se, kännas och vara lika bra som det “friska” knäet. I mitt fall så har ju även det friska knäet tappat styrka, men så länge de är lika funktionella och starka så är man godkänd. Utifrån det får jag sedan jobba upp ytterligare styrka i båda benen.

Idag har jag även jobbat för första gången sedan stamcellstransplantationen och det gick väldigt bra. Ska jobba både imorgon och på onsdag också. KUL!

Hej 2018!

Det nya året har verkligen börjat bra för min del. Började med att fira in tolvslaget med tre fina personer och god mat. Den 2 januari begav sig sedan jag och David oss iväg till falkenberg. En snabb runda på Ullared där vi inhandlade lite grejer till huset för att sedan styra kosan till Falkenberg strandbad. Två mysiga dagar i bubbelpoolen och lite sushi där emellan satt fin fint! Den 4 januari hade jag tre-månaders kontroll hos läkaren, men då jag gjort ett benmärgsprov för bara 3 veckor sedan behövde jag inte göra något nytt denna dag. Det var alltså som ett vanligt besök, men jag fick iaf mitt första vaccin. Kunde dock inte ta influensa vaccinet pga att jag äter så mycket kortison för tillfället så det skulle inte ge någon effekt att ta det vaccinet nu. Men än har jag lyckats undvikia årets influensa, hoppas det fortsätter i den banan. Men det var trots allt ett av de bästa besöken då alla svaren från förra benmärgsprovet hade kommit. Det vanliga tester som visar om där finns någon aktiv cancer eller inte var fortsatt helt negativt, vilket det varit sedan augusti typ. Det andra testet som visar hur många % av stamcellerna som är donatorns respektive hur många % av stamcellerna som är mina egna gamla var för första gången nu 100% donatorns – vilket är målet för transplantationen, det är så man vill ha det. Sista testet som hade gjorts är jag inte helt säker på hur jag ska förklara det, men tror typ det visar på hur stort anlaget för att få cancerceller är och det var nu 0%!!!!!!!!! Så det var med lätta steg vi gick ut från sjukhuset och firade med frukost på espresso house. Har även hunnit med att hålla i min första judoträning för året – sååååå kul att vara tillbaka på mattan i judodräkt!! Även om jag själv inte körde någonting alls, men det kommer och oj vad jag längtar! Ska faktiskt till min sjukgymnast redan på måndag så ska ta och fråga henne hur mycket jag får köra med tanke på knäet.  Den kommande veckan bjuder även på besök hos ögonläkaren, gyn, spirometri, tandläkaren och vanliga blodprovstagning/träffa läkaren kontrollen.

Tre bilder från spaaet i Falkenberg

Samt tre bilder från dagens promenad i bokskogen.

Hej,

en kort uppdatering då det för en gångs skull inte var så längesen jag skrev sist… Igår var jag inne på sjukhuset igen,  först tandläkarbesök och sedan blodprover samt nytt benmärgsprov. Inte så länge sedan sist, men gäller att hålla ordentligt med koll nu. Tänderna såg fina ut, blodproverna såg bra ut (eller de har iaf inte ringt och sagt motsatsen så tolkar det som att det ser bra ut) och benmärgsprovet får vi vänta på då det tar längre tid att få det svaret. Ska inte tillbaka till sjukhuset förrän den 4 januari och då ska vi göra en riktigt 3 månaders kontroll samt att jag lär få svar på benmärgsprovet då. Innan dess behöver jag bara lämna prover på vårdcentralen en gång.

Jag har varit lite förkyld här i veckan så har inte riktigt vågat träna något, hoppas det släpper snart för det kryper i benen nu. Ska faktiskt ta och kontakta min sjukgymnast idag och boka in en tid till januari någon gång. I övrigt står det plugg och lite möten nere på judon på schemat idag. Snart jul – längtar så! Ska bli mysigt att få umgås släkten lite. Spenderade ju tyvärr julafton på sjukhuset förra året – även nyårsafton. Så i år har vi lite att ta igen, har ju varit två år sedan nu, hehe.

Håret är påväg ut igen, wooho!

Hej,

De senaste benmärgsprovet såg bra ut (har ju inte uppdaterat sedan dess så tänkte vi får börja där). Andelen av Felix celler hade ökat, fick dock inte höra några exakta siffror men det var iaf inte 100% än. 2 av 3 prover som togs ur benmärgen såg så bra ut som de bara kunde. Dessa två prover är normalt sätt de enda proverna man gör men då min leukemi inte riktigt bettet sig som förväntat – fick ett tidigt återfall som chockade oss allihopa så har man gjort extra tester på mig och verkligen kollat på allt man kan kolla på bara för att se om det finns något extra de kan göra för mig. Det här sista provet visade på att mutation i mina celler, vilken har funnits där från första dagen jag blev sjuk, har sjunkit väldigt mycket. Kommer inte ihåg vad den var när jag blev sjuk, men efter min stamcellstransplantation var det värdet iaf 0,8% och nu vid senaste benmärgsprovet var det 0,05%. Den enda logiska förklaringen till varför det sjunker är för att Felix celler gör sitt jobb i min kropp så det är väldigt positivt. Även om man såklart hade hoppats att det var 0%. 0,05% är även gränsen för vad man kan säga är signifikant, alltså att man kan säkerställa det. Det betyder att det är ett väldigt lågt värde, och om man hade granskat en frisk person så här pass noga hade man kunnat hitta samma värde bland deras celler. Så värdet behöver egentligen inte betyda något, men med min historia så ser man såklart väldigt allvarligt på det och planen är att det ska bli 0%. Åtgärden blev att vi sänkte en av medicinerna väldigt kraftigt, och man vill så fort som möjligt skriva av receptet så att jag inte längre tar de pillerna. Medicinen (Sandimun) sänker mitt immunförsvar hos de nya cellerna så att det inte stötte bort min kropp. Men trots denna snabba sänkning har jag ännu inte fått några biverkningar – på gott och ont. Man vill ha lite GVH, som det heter, för det visar att det nya immunförsvaret fungerar och att de tar bort alla eventuella sjuka celler. Men man vill absolut inte ha för mycket för det blir hemska biverkningar och i värsta fall dör man. Ska göra ett nytt benmärgsprov redan nästa vecka, 12 december, för att se om värdet minskat. Så det håller vi tummarna för!

Till något roligare. Mitt hår har börjat växa igen. Kom fram till att jag varit flint i 3 månader, men nu så har det äntligen kommit igång igen – och SOM det växer. Värsta raketfarten. Ögonbrynen är i stort sätt normala igen och ögonfransarna har också börjat hitta tillbaka. Just ögonbryn och fransar gör så mycket tycker jag. Även om flinten påminner en om att man är sjuk så ser man så otroligt mycket sjukare ut när man varken har fransar eller bryn. Tur att det inte tar så lång tid för dem att växa tillbaka – om man nu jämför med huvudet vilket lär ta några år innan det är den längden jag hade innan. För övrigt så har det snart gått 3 månader (27 december) sedan min transplantation. De 3 första månaderna är de mest kritiska, så det känns skönt. Efter dessa månader får jag stå på mattan som tränare igen, som jag längtar! Svårt att beskriva men bara att kliva in i dojon (träningslokalen) ger mig ett sådant lugn, en känsla av att här hör jag hemma, det spritter i hela kroppen av lycka och det största leendet du kan tänka dig sprider sig på mina läppar. Snart är det även dags för mig att komma igång med judon igen, men så länge sliter jag på i gymmet och i löparspåret. Efter dessa 3 månader hade jag även tänkt ta upp rehaben med min sjukgymnast – vill få ett avslut på den och en OK stämpel på att knäet verkligen är helt och klarar av allt även om jag inte har några besvär alls med det nu och jag litar på det till 100% så är det ändå skönt att veta att man verkligen gjort allt man kunnat för att det ska funka.

Gammal bild, har betydligt mycket mer hår på skallen nu. Men hur fin är inte min dräkt? Stort tack till Green Hill för sponsringen av den.

Hej,

Sommaren blev inte som jag hade planerat, hoppats och trott den skulle. Visst kom vi iväg till fjällen, vi tog oss till Kebnekaise fjällstation och tillslut tog vi oss även upp för berget (om än på andra hållet än vi först trott, vi tvingades tyvärr vända första gången pga alldeles för dåligt väder). Vi fick även åka helikopter tillbaka till Nikkaloukta, vilket är en helt grym upplevelse. Det var andra gången jag gjorde det, lika coolt denna gång. Jag och David kom även iväg till Portugal, so far so good. Mådde SÅ bra där i värmen, men efter alldeles för få timmar (vi landade eftermiddag och detta skedde på morgonen efter) ringde pappa mig. Sjukhuset hade ringt, de hade hittat något utstickande i proverna jag hade lämnat på fredagen. Vi fick boka FÖRSTA flyget hem samma dag, fy fan. Det var verkligen inte vad jag hade räknat med när jag begav mig ut på löprundan den morgonen. Dagen efter var jag tillbaka på sjukhuset, inskriven. Det konstaterades att jag fått ett återfall, så ny behandling påbörjades ganska så omgående. Vad som nu stod klart var att jag kommer behöva genomgå en stamcellstransplantation, Allting gick väldigt fort, jag hade tur då min fina älskade lillebror matchade mig och dessutom ville dela med sig av sina friska stamceller. 25 september lämnade han ifrån sig massor med stamceller och den 27 fick jag ta emot några av dem (resten fryser dem in, i fall att jag någon gång i framtiden skulle behöva en påfyllning). Sedan var det några tuffa dagar där jag varken kunde äta, dricka eller ens svälja mitt eget saliv pga sår och blåsor i halsen. Inget kul, men idag mår jag så mycket bättre! Har till och med varit ute och sprungit 3 gånger. Är inne på mottagningen 1 gång i veckan och än ser allting bra ut. För några veckor sen tog man ett test för att se hur mycket som är mina celler och hur mycket som är donatorns (Felix’s) celler – då var det 25% av mina och 75% av Felix’s. Ett jättebra resultat för att vara första gången, och endast 3 veckor efter stamcellstransplantationen. Förra veckan gjordes ett nytt sådant prov + ett benmärgsprov. Så nu väntar jag svar på dem, de första svaren bör komma redan i nästa vecka!

Påväg till Kebnekaise fjällstation kan man välja att åka båt en liten bit, vilket vi gjorde.

Utsikten påväg upp

Puss

På toppen!!

David, jag, Felix och pappa

Dagen efter gick vi i området runt fjällstationen och njöt av den vackra naturen

Sen kom helikoptern och hämtade oss.

Hej,

Dagen jag väntat på sedan januari 2016 har äntligen passerat. Jag har gjort min första judoträning sedan skadan. Underbar känsla! Har faktiskt hunnit med 2 träningar till och med. Leendet och känslan är oslagbar. Lycka på hög nivå. Har även gjort sista sjukgymnastbesöket inför sommaren, under 7 veckors tid ska jag klarar mig helt själv. Det blir fokus på att komma igång med löpningen igen, lite lätt teknikträning på judon, bygga styrka och lite olika hopp och balansövningar. Ska nog bli great! Hoppas på att göra lite sluttester sen när jag kommer tillbaka, för att därefter kunna dra igång med randori och fightmomenten igen. Sommaren bjuder på en hel del härligheter – först och främst ska vi (försöka) bestiga Kebnekaise, därefter är det en veckas träningsläger i Portugal som väntar och sedan 1 veckas träningsläger i Hästveda. Avslutar sommaren i september med 2 veckor på Filippinerna. Mycket sol, bad och träning är vad som kommer prägla denna sommaren och göra den helt fantastisk. Bjuder på lite bilder från gårdagens träning, som Magnus Nilsson har fotograferat:

Hej,

Har glömt att uppdatera här, men gjorde ett benmärgsprov i april vilket visade lysande resultat. Allting såg så bra ut som det kunde, de enda som hade varit bättre hade varit om jag aldrig hade fått cancern från första början. Så skönt att äntligen vara klar med allt detta, nu gäller det bara att hålla tummarna att det INTE kommer tillbaka – den risken finns ju trots allt kvar. I 5 år kommer jag bli uppföljd, vilket ändå känns väldigt skönt. Nu väntar jag bara på klartecken från sjukgymnasten sen drar jag igång med judon också – ska faktiskt träffa henne imorgon. Men lite judo har jag hunnit med ändå, som coach vill säga. Har hittat tillbaka till alla grupper som jag var aktiv i innan sjukdomen samt har varit iväg på flera tävlingar. Nu senast NM, Nordiska Mästerskapen, som i år gick i Trollhättan – Sverige. Vi var tävlingens STÖRSTA klubb, vi hade alltså flest deltagare. Bara det är en bedrift! Och som de levererade, våra krigare. 2 guld, 4 silver och 4 brons samt några femte och sjundeplatser. Sverige blev outstanding bästa nation men vi var också absolut största nation med 284 starter. Nu väntar Budo Nord Cup med efterföljande läger härnäst, vilket är under hela Kristi himmelsfärs-helgen.

Hej,

typ en evighet sedan jag skrev något här senast. Men vilka vändningar livet kan ta. När man minst anar det så gör sig livet påmint. Om det bara hade varit en seg jävla förkylning så hade jag kunnat skratta mig lycklig. När jag äntligen hade börjat komma igång ordentligt med knäet och började se ett ljus i den långa tunneln av rehab. Men efter typ en vecka när halsen bara blev värre och värre så blev det tillslut ett besök hos vårdcentralen där halsfluss konstaterades. Åt penicillin i 10 dagar, tog lång tid innan den hjälpte och tyckte aldrig att jag blev riktigt återställd. Tillslut var det så illa att jag inte ens kunde gå upp för trappan här hemma utan att jag behövde lägga mig i sängen å vila. När jag inte ens orkade stå upp och sortera post på jobb utan tvingades att gå hem efter 1 timme insåg jag att såhär kan jag inte ha det å sökte mig åter till vårdcentralen. Sen startade något jag inte var förberedd på. Blev skickad till hematologen i Lund, då mina blodvärden var helt åt skogen dåliga. På hematologen togs ytterligare en massa blodprover då de misstänkte en allvarlig blodsjukdom.. Dagen efter konstaterades det att jag hade AML – akut myeloisk leukemi. Jag hade fått blodcancer. Inte en enda gång tänkte jag varför jag? Eller liknande, det har bara funnits en sak i min hjärna och det är att jag ska bli frisk. Det var inte frågan om OM utan NÄR.. Fick höra det skulle ta ca 6 månader, här sitter jag nu 3 månader senare och är färdigbehandlad!! Asså lyckan är enorm. Det har varit ett helvete många dagar, men inget ont som inte för något gått med sig. Blivit många timmar spenderandes tillsammans med bästa familjen <3. Resan är givetvis inte helt över än, just nu går jag och lämnar blod två gånger i veckan då mina blodvärden är helt utslagna sedan sista behandlingen (fullt normalt, det blir alltid så!). I maj ska jag göra ett sista (om allt ser bra ut) benmärgsprov. Sedan kommer jag endast lämna blod en gång i månaden under det första året. Därefter glesas provgångerna ut i fem års tid. Efter fem år anses man ha samma risk som vem som helst att få cancer igen. Men detta är ingenting som förändrar min syn på judon eller så. Jag ska fortfarande ta mig tillbaka, och bli bättre än någonsin. Tar bara lite längre tid, och en annan väg än vad jag först trodde. But stay tuned, i will be back.

Hej,

Vilken förkylning jag har skaffat mig… 2 veckor sedan jag började få ont i halsen och känna mig snuvig, idag sitter det i bihålorna endast. Försöker göra allt vad jag kan för att bli av med den, hittills har det ju gått sådär… Har dock inte tränat på 2 veckor, vilket börjar kännas i kroppen. Har endast varit hos sjukgymnasten och kört lite där.. Förkylningen plockade jag på mig medan vi var på Mallorca. Min pojkvän & hans mamma skulle nämligen springa halvmaran i Palma, så vi plockade med halva släkten och flög ner. Visade sig vara 25-26 grader varm och 23 i havet. Så blev ett perfekt avslut på sommaren. Hade en fantastisk vecka nere i Palma (förutom förkylningen dådå), så ska absolut inte klaga. Som sagt så har min träning endast bestått av 2 sjukgymnastikbesök de senaste veckorna, men igår började vi med lite förberedande övningar inför att börja med uchi-komis (ingångar). Så det var motstånd vid benen och kontrollerade rörelser som jag kommer göra med fart sedan, vilket kändes skitkul! ÄNTLIGEN! Förutom Palma har jag även hunnit med Holland och Halmstad en sväng, båda med judon. Ikväll har vi någon utbildning med rädda barnen och till helgen är det tränarutbildning i Skurup. Avslutar med en halv bildbomb från Palma de Mallorca:

Hej,

Idag har jag varit hos sjukgymnasten igen, och det gick mycket bra. Jag har börjat inför mycket mera hopp på de timmarna nu, vilket är betydligt roligare än töj å böj övningar! De senaste lektionerna har sett ganska lika ut, men lite mer hopp övningar för varje gång. Nästa gång skulle vi börja med lite mer längdhopp. Så det hela går framåt. Även löpningen går framåt, jag kan springa 2 km i sträck efter att jag värmt upp på 1 km. Så 3 km löpning blir det 1-2 gånger i veckan. Sakta men säkert hörrni! Springer dessutom betydligt fortare nu än vad jag gjorde innan. Har lätt kapat 3 minuter/km. Men än är jag inte tillbaka dit jag var innan jag blev skadad. Förresten så har det snart passerat 7 (SJU!!) månader sedan operationen. Abstinensen efter judomattan blir allt större och större, hoppas verkligen att jag kan få börja med lite teknikträning snart!! Måste fråga sjukgymnasten om när, så jag iaf har något att jobba mot.

Hej,

idag har jag återigen varit hos sjukgymnasten. Kändes som vi tog några steg framåt idag och inte bara nötte på samma saker som vanligt. Kände mig riktigt glad när jag gick där ifrån, så då måste det ha varit bra. Dagens “lektion” bestod av lite snabb uppvärmning på cykel, jogg fram och tillbaka i korridoren med diverse övningar så som höga knä, indian hopp, hopp på sidan och spark i rumpan. Fick även springa på lite snabbare och inte bara jogg, vilket såg väldigt bra ut så skulle fortsätta med  att byta ut lite jogg mot ren löpning så att jag kommer in i det på riktigt. Sedan fortsatte vi med lite styrketräning för utsida, insida, framsida och baksida samt lite balansövningar. Avslutade med lite utfallshopp. När jag kom hem sedan så väntade en kallelse till läkaren på mig. Den 7 november ska jag förhoppningsvis gå på det sista återbesöket för detta knä, någonsin! Håll tummarna. Firade det hela med lite lunch hos farmor och farfar, eller ja jag hade ju fått lunch där oavsett men kändes extra lyxigt idag. Nu är det full fokus på skolan, har två uppsatser som ska in inom kort så det är bara att sätta fart på fingrarna..

Hej,

måste bara titta in och skriva att jag igår SPRANG för första gången. Asså ÄNTLIGEN! Tro inte att det var superduper snabbt, eller långt för den delen. En frisk fanny hade inte ens kallat det där för ett löppass, men asså GLAD! Det var 2,2 kilometer blandat gång och jogg och det tog hela 20 minuter..Men det spelar ingen roll, för jag sprang och det kändes okej. Gjorde lite ont under knäet, men tror inte att det är någon fara. Ska dubbelkolla med sjukgymnasten på måndag. Och jag kände hur hela lårmusklen bara dallrade, men inget haltande och det var bra löpsteg så. Förhoppningsvis går det snabbar nu! Vet inte hur rättvist det är att jämföra mina två operationer, då de faktiskt är så pass olika. Men det har gått betydligt segare denna gången (vilket jag iof blev informerad om redan innan). Att gå flera veckor med den där ortosen satte sina spår. Sist sprang jag efter 4 månader, och nu har det snart gått 6(!!) månader. Men jag tror fortfarande på att jag ska kunna vara helt återställd efter 10 månader (bara 4 kvar!! woopwoop). Nu däremot ska jag packa väskan och bege mig till Köpenhamn, kidsen & ungdomarna ska på läger.

Hej,

idag har jag äntligen träffat min sjukgymnast igen. Även om det har gått bra att köra på egen hand är det alltid skönt att stämma av och så. Fick massa nya övningar så att jag ska kunna komma igång med löpningen på riktigt snart. Dessvärre (eller ja, det ska bli fruktansvärt najs!) åker jag till Malta på fredag, så nästa besök blir inte förrän den 30e… Men det ska nog gå bra det också. Har iaf blivit betydligt starkare på dessa 4 veckor, vilket känns gött.
Nu däremot så är knäet lite svullet och gör lite ont, gissar på att det blev aningen för mycket hoppande hos sjukgymnasten idag. Svårt att känna vad som är lagom medan man kör..

Bilden är tagen precis..

Hej,

nu vart det återigen längesen jag uppdaterade bloggen. Anledningen är den samma, det är inte så spännande att skriva om samma övningar dag ut och dag in. Speciellt nu när min sjukgymnast har semester. Jag har fått ett gäng övningar att göra under sommaren, när de blir lätta lägger jag på ytterligare belastning. Än så länge har jag klarat mig bra, har dock fått ett nummer och ett namn att kontakta om jag stöter på något ovanligt eller känner att jag behöver träffa någon – så är självklart inte lämnat helt åt sticket. Men som sagt det går bra och jag tror inte jag kommer behöva utnyttja telefonnumret något alls, men känns givetvis tryggt att ha det.

Idag har jag haft vilodag, vilket började med sovmorgon till kl 9. Skönt! Sedan har det blivit en liten promenix med mamma å pappa vid havet. Hem och åt rester från i gårkväll – grillspett! YUMMI. Sen dess har jag suttit och fixat med athleteanalyzer, vilket är ett OTROLIGT komplext och givande verktyg. Där kan vi fylla i både våra tävlingar och träningar. Man berättar exakt vilka muskler som jobbar i de olika övningar och i tävlingarna så dokumenteras allt, varje liten matchsekund. Just nu har jag tillexempel genomfört 720 av veckans planerade 918 träningsminuter. Det tar givetvis en hel del tid att dokumentera (speciellt tävlingsdelen) men det ger en också väldigt mycket information om ens svagheter och styrker. Vad man borde träna mer på och hur det har gått mot de olika motståndarna. Man kan se mönster, vad som fungerar bäst för en och mycket mycket till. Helt sjukt! Just träningsbiten brukar vara att bara fylla i att man har gjort passen, men nu när jag är skadad så lägger jag upp min egen träning och jag hade många nya pass som inte redan fanns inlagda – därav har det tagit lång tid idag. Men förutom det har jag även läst lite i boken Jag är Zlatan Ibrahimovic, antagligen typ sist i världen med den bedriften dock.

Sedan sist jag skrev har jag som sagt varit på det sista sjukgymnastbesöket för sommaren, nästa är igen den 16/8. Sedan har jag varit på semester genom Europa med familj och släkt. Min morbror har nämligen CYKLAT till Paris med team Rynkeby Malmö (i förmån för barncancerfonden) och pappa har kört servicebilen. Så vi packade in oss i två bilar och körde ner för att möta upp dem i målgången. Vi hann med två stopp i Holland innan vi stannade till i Belgien för att heja upp alla cyklister för den berömda backen i Huy. 26% lutning på sina ställen och den var inte kort om man säger som så. Var jobbigt att bara gå upp för den, men herregud vilka kämpar och hjältar för den delen. Därefter körde vi till Paris och gjorde stan på fredagen innan vi äntligen fick träffa dem i målgången på lördagen. På vägen hem körde vi inom Luxemburg, bara för att liksom. Ytterligare ett land att registrera i appen. Appen säger att jag har varit i 56% av Europa och 13% av världen. Har en bit kvar alltså, haha! Mitt där i resan passade jag på att fylla år också, 23 år. Väl här hemma har det blivit mycket träning och mycket njutande av det fina vädret som vi tog med oss hem. Annars är det snart hästveda så det absolut sista håller på att förberedas och därefter drar höstterminen igång igen. Ska bli en spännande höst, får njuta av mina små fighters framgångar på mattan! Sen är det snart min tur igen. OS drar igång snart också, det har väl inget missat? Svenska judolaget består av inte mindre än FYRA (!!!) personer. Så galet impad av dem allihopa. En gnutta stolt också, trots att det verkligen inte har någonting med mig att göra. Skulle vilja säga att jag kommer följa judon slaviskt hemifrån, dessvärre är judon först ut på programmet och vi befinner oss därmed i Hästveda. Mycket upp på dagarna och väldigt dåligt internet, men ska göra mitt bästa för att iaf se svenskarnas fighter. Inget man vill missa direkt! Just nu befinner de sig dock i Portugal på preecamp. Är aningen avundsjuk, här är jag hemma och får inte ens ta ett enda ordentligt löpsteg? Vissa dagar är det helt enkelt lite jobbigare att vara skadad än andra. Men jag får försöka se det som inspirerande och motiverande ist. Måste glädjas åt MINA framsteg. För att för 5 månader sedan var jag inte ens opererad. Om ca 5 månader står jag på mattan och kör mitt första riktiga judopass! LÄNGTAR!

Ursäkts för århundradets längsta textinlägg från min sida. Bjuder på några bilder ist:

Hej,

idag har jag varit på återbesöket hos läkaren. Han var supernöjd, så det var en lättnad. Även om det känts bra så nojjar man sig att något ska ha hänt utan att man märkt det. Men det var stabilt, inga upphakningar och ingenting ovanligt. Är i slutet av den första fasen nu, den jobbigaste fasen. Under första fasen så växer senorna fast i benet och man kan ha lite ont. I övrigt var han väldigt nöjd med den sträckning och böjning jag kan göra, även om jag själv vill mer. Viktigt bara att det inte gör ont på fel sätt vid strechingen, för då töjs det nya korsbandet och extrasenan ut och blir slappt = DET VILL JAG INTE.  Nu däremot har jag precis cyklat lite intervaller så ska ta och duscha av mig och äta lunch innan det är dags att köra bort till sjukgymnasten för näst sista passet innan hon går på semester. Sen är jag on my own tills i augusti någon gång, men jag känner mig trygg. Har gjort detta några gånger förr, tyvärr. Så det kommer gå galant, även denna gång!

En gammal progress bild på böjningen, det har blivit ännu lite bättre faktiskt – sakta men säkert!!

Hej,

över en månad sen jag senast skrev någonting här.. Skärpning! Så vad händer på rehabfronten? Ja inte så mycket nytt egentligen, därav den bristande uppdateringen. Övningarna utvecklas sakta med säkert och blir lite mer avancerade, men inget “stort” som hänt. Idag fick jag dock börja med några små förberedande övningar som ska hjälpa mig tillbaka till löpningen. Men saknar fortfarande för mycket muskler för att få börja springa, men förhoppningsvis lite jogg någon gång i sommar. Lite jogg är verkligen lite jogg – ca 5 min men det är en början och jag LÄNGTAR! Men fram tills dess är det bara att nöta alla övningar för att bygga muskler. Som ni kan se nedan så har mitt ben växt lite trots allt – även om det fortfarande är ganska stor skillnad på höger respektive vänster ben. Annars då? Om en vecka har jag nästa återbesök hos läkaren, bara till å hålla fingrarna att han är lika nöjd denna gång!!

Hej,

för en månad sedan fick jag ett trevligt mail som berättade att jag vunnit sparbankens & skåneidrottens idrottsledarstipendie tillsammans med 199 andra barn- och ungdomsledare. I torsdags hölls den årliga Idrottsledargalan i Swedbank arena i Lund, dit vi var inbjudna. Man fick ta med sig en representant från klubben så David fick följa med. En mycket trevlig kväll och otroligt roligt att känna sig uppskattad av klubben. Enormt stort tack!

Fotot: Skåneidrotten

Hej,

nu har jag då varit på det andra återbesöket hos läkaren. Jag var där igår och han var mycket nöjd. Knäet (det nya korsbandet samt extra senan på utsidan) var super stabila vilket betydde att jag slipper otrosen på heltid. Måste dock vara försiktig så att inget förhastat händer – får t.ex. inte ramla i trappan, trampa snett eller annan snabb riktningsförändring.  Väldigt skönt att slippa otrosen, även fast den var fullt upplåst så var den fortfarande väldigt klumpig och i vägen (trots det är jag väldigt tacksam för den utvecklingen som skett, för x antal år sedan gipsade dem). Nästa återbesök blir någon gång i juni. Så blir en massa rehab innan dess – på måndag ska jag nämligen till sjukgymnasten igen, första gången utan otros.

Hej,

Rehaben fortsätter – jag märker tydliga framsteg från vecka till vecka vilket är härligt! Framförallt så blir böj och sträckningen mycket bättre. Är uppe över 105 grader i böj nu och sträckningen är nästan full. Benet har ju dock blivit betydligt samlar än det friska, så har tappat en del muskler tyvärr. Men det är inget som man inte kan bygga upp igen. Så såfort jag får och kan så blir det mycket styrka för mitt stackars lilla ben. Så rehaben går finfint. Dock lite problem med stygnen i knäet – det är sådana som kroppen ska lösa upp själv men pågrund av att där är så mycket ärrvävnad så gör dem inte riktigt det. Ingen fara i sig, då kroppen så småningom kommer att göra det – men då kroppen just nu ser det som ett främmande ämne så vill den stöta bort det vilket har lett till lite inflammation runt några stygn. Men har fått salva och bakteriedödande ämnen som förhoppningsvis ska hjälpa till. Så det blir nog snart bra det också!  I övrigt så ser Har fått kallelsen för återbesök nummer 2 hos läkaren den 27 april, ca 1 vecka efter vad det först var sagt men men.

Hej,

det har nu gått lite mer än 1 vecka sedan återbesöket hos läkaren. Allting såg mycket bra ut och ortosen är upplåst i 90 grader. Sjukgymnasten tycker också att det ser bra ut. Nästa återbesök hos läkaren är om ca 3 veckor, då ska jag få plocka av ortosen. Längtar! Blir lite glest här, men det händer inte så mycket. Jag kör min rehab varje dag, just nu är det mycket rörlighet. Kan redan böja 90 grader, men mer ska det bli. Svullnaden har börjat lägga sig så snart ser mitt knä normalt ut igen.

Nu är det snart 2 veckor sedan jag genomgick operationen. Själva operationen var lyckad, så nu återstår bara en himla massa rehab. Men det ska nog gå smärtfritt det också. Första milstolpen har jag redan bockat avs, nämligen att sluta med mina blodförtunnande sprutor (mot blodproppar). På onsdag ska jag få låsa upp ortosen till 90 grader, så äntligen kommer jag kunna börja med rörlighetsträning och få böja benet igen. Har nämligen haft det låst i 15 graders rörlighet nu de senaste 2 veckorna. Så efter onsdag ska jag nog snart bli av med svullnaden runt knäet. Och framförallt så får jag bli av med bandagen så att jag äntligen kan duscha utan en sopsäck på benet. Skönt!

Men just nu befinner jag mig i Bremen, där vi har 2 killar på plats. Vincent har tävlat idag och Armin tävlar imorgon. Bremen Masters är en tävling endast för killar och det är en av de tuffare där finns. Det är STORA viktklasser (runt 60-80 pers i de största) och många spännande länder så som brasilien & japan. KUL! och en mycket bra erfarenhet för våra grabbar.

Hej,

längesen jag skrev någonting här nu, men imorgon är dagen med stort D. Dagen för operationen. Så imorgonbitti bär det av till Trelleborg, 07.05 ska jag vara på plats – sen blir jag sövd & opererad. Därefter ska jag bara vakna till liv så att jag kan få komma hem. Men innan dess så blir det judon ikväll & hålla lite träningar samt duscha 2 dubbelgånger till med descutan. Har redan gjort en  dubbeldusch och känner mig lagom sträv. Haha. Descutan är ett bakteriedödande medel som används för att göra ren huden & håret, för att minska infektionsrisken efter operationen. Just nu vill jag bara få den här operationen överstökad så att jag kan blicka framåt och kämpa mig tillbaka!

Fick tråkiga besked efter min MR-undersökningen. Korsbandet var av, igen. Vilket då betyder att jag har ca 1 år av rehab framför mig. Hur lite jag än ville det, så finns det inget som inte kommer få mig att genomföra operation nummer 2. Jag vill ta mig tillbaka och slåss om topplaceringarna på de stora tävlingarna! Men för att jag inte ska dra av korsbandet en tredje gång (fjärde om man räknar den gången jag inte hade något korsband att dra av) så kommer man göra en mycket större operation denna gång. Vilket innebär att man tar en del av knåskålssenan + använder sig av en donationssena för att stärka upp knäet. Kommer behöva gå med en ställning (istället för gips) i ca 6v direkt efter operationen, men sen ska rehaben flyta på och förhoppningsvis ska det bli ett hållbarare och starkare knä. Väntar just nu på att få en operationstid, då de har lite problem med ventilationen i Trelleborg – där de flesta knä op. genomförs. Men förhoppningsvis blir det snart av.

Hej,

jag har nu kommit hem från Mittersill och riksrandorin i Lindesberg.
Mittersill var en bra start på 2016. Det var mycket och hård sparring. Efter ca 2 år frånvaro från denna typ av träning så tyckte jag att det gick över förväntan. Min judo kändes väldigt bra och det var framförallt så kul! Sista dagen var förstås JOBBIG. Hade så ont i själen och ville bara hem. Men jag tog mig igenom det å de är jag stolt över. Har fått lära mig av min tränare att det som inte dödar det härdar – och lite så är det faktiskt. Det finns inga genvägar till toppen, du måste genomföra alla jobbiga träningstimmar. När det känns piss och kroppen skriker efter vila då gäller det att mentalt kunna pressa sig genom de sista träningarna och kliva över alla hinder. Nästa gång blir det lite lättare!

Lindesberg då.. Ja vi kom hem igår kväll, inte allt för sent för en gångs skull vilket var skönt. Men dessvärre har jag inte kunnat träna någon judo alls under helgen på grund av att jag i måndags vred till knäet IGEN. Mitt knä är svullet och ömt och de första dagarna kunde jag knappt gå på det. Har träffat läkaren, men han kunde inte lämna några direkta besked eftersom knäet var lite för svullet för att man skulle kunna göra en ordentlig undersökning. Men jag kan säga så mycket som att det finns vissa misstankar om att det kan vara korsbandet, tredje gången gillt? Men har fått en MR tid den 8 februari, vilket är nästa måndag. Då kommer jag få det svart på vitt vad som är fel å mitt knä. Jag hoppas med allt vad jag har att korsbandet har hållt och att det bara är något litet som går SNABBT över. Jag har inte lust med ytterligare 1 år rehab av ett korsband. Men vad jag vill och tycker hjälper inte så mycket i detta fall. Jag får försöka köra på så gott jag kan fram tills måndag med rehab för att inte tappa för mycket muskler. Så ska till min sjukgymnast på onsdag, hon lär säkert bli glad över att träffa mig igen. Eller inte. Oavsett så ska jag ta mig igenom detta, och komma tillbaka. Det finns nämligen inget som heter ge upp.
Men tillbaka till Lindesberg så följde jag med upp iaf och höll koll på våra ungdomar, så fantastiskt duktiga dem är hela högen. Är stolt över att vara en del av dem och SJK.

Nu ska jag lägga fokus på skolan hela denna vecka, då jag ligger lite efter nu. Förra veckan fick jag nämligen inte så mycket gjort, tyckte mest synd om mig själv och allt vad som hette plugga var så omotiverande. Men nu är jag back on track och ska köra för fulla muggar. Finns bara en väg och det är framåt!

Long time no see, men jag är nu tillbaka i Mittersill, Österrike. Tre år sedan sist. I år är det deltagarrekord, över 1000 personer är här och slåss. Det är bara tuff sparringträning som står på schemat dessa dagar, med undantag från 2 styrkepass och ett lugnt löppass. Härlig start på det nya året! Har avverkat tre träningar än så länge, ikväll blir det gymmet. Kommer hem igen på fredag.

Bjuder på två bilder från World Class Judo Camp i Skurup 2-4/1-16. Foto: Per Ottosson

I helgen befann jag mig i Amagers dojo, i Köpenhamn, där deras “Elit-läger” hölls. Det var mest fokus på teknik då ingen mindre än en av Frankrikes största coacher genom tiderna – Benoit Campargue var på plats. 5 träningar (x2 timmar) på 2,5 dag. En lärorik helg med andra ord. Så nu jag gjort mitt för detta året, inga fler aktiviteter där jag står som aktiv. Däremot bär det av till Finland redan på torsdag eftersom ungdomarna i klubben ska tävla på Finnish open. Men lite mer träning ska jag kunna klämma in detta år och sedan rivstartar nästa år med flera träningsläger.

Det här med att komma tillbaka efter en lång skadeperiod är f’n inte lätt. Man hoppas, önskar och tror att allt ska vara precis som innan man skadat sig. Att man ska prestera på den nivån man gjorde och slå de människorna man borde slå. Men så är det inte. Det är långt där ifrån. Jag hoppades att jag var någon super människa med superkrafter eller något, att jag skulle vara ett undantag – men det är jag inte. U23 EM så såklart en stor besvikelse – förlorade första matchen mot en polska som sedan kom 3a. Blev kastad tidigt i matchen på en skit yoku (lägsta poäng) och därefter drar jag på mig en varning för att jag höll på samma sida för länge medans jag försökte få mitt grepp i ryggen. Men därefter lyckades jag sätta lite bättre press och polskan drog på tre varningar. En fjärde och jag hade vunnit, men så blev det inte.  I stället får jag försöka ta med mig de 4 matchminuterna jag fick, och själva känslan i kroppen både innan och efter matchen. För den var som den brukade till skillnad från övriga tävlingar i år. Får även ta med mig att jag iaf kände mig stark och pigg hela matchen. Dock väldigt frustrerande att känna att där finns mer att ge inom en, en växel till lixom men man hittar den inte och får inte ut allt. Måste ge det tid. Behöver mer internationell sparring och det kommer med tiden. Men just här och nu (eller då, uppe på mattan) vill jag så så mycket mer. Klart som fan jag ville stå överst på pallen och höra svenska nationalsången men det får bli en annan gång. Nu är denna säsongen över, det var en kort men intensiv. 3 tävlingar och en veckas läger inom loppet av 3 veckor. Nu är det hem och träna på ännu hårdare, sen lite semester i Mexico och därefter fullt med internationella sparringsläger!

Hej,

då var säsongens andra internationella tävling gjord och jag fick ta med mig en femteplats hem i bagages denna gång. Är inte supernöjd med den judo jag presterade, känns som om jag kan så mycket mer egentligen. Måste bara hitta tillbaka till mig själv. Det blev en matchvinst och två förluster denna vecka. Men tar med mig den erfarenheten och 12 minuters effektiv matchträning. Tar även med mig en hel veckas träningsläger – välbehövligt och fruktansvärt jobbigt. Ont i varenda muskel på kroppen, känner mig nästan som en gammal tant. Men med en lite lugnare träningsvecka framför mig så ska jag nog lyckas ladda om batteriet, det måste jag hinna göra för på fredag smäller det igen. Då är det U23 EM i Bratislava som gäller.  Men tillbaka till Malaga – förutom en massa judo bjöd resan även på lite värme och fina vyer. Kan inte påstå att jag saknade regnruskiga sverige speciellt mycket. Dessutom var det väldigt kul att vara iväg, som alltid. Jag mår som bäst i min väska, även om jag ibland tycker det är ett rent helvete.

Hej,

Igår gjorde jag min första internationella tävling – nämligen Europa cupen i Lund (tidigare; SWOP – swedish open). Mycket blandade känslor.. Resultatet blev ju verkligen inte alls vad jag hade hoppats och önskat. Förlorade första matchen – inget återkval. Men att vara tillbaka på mattan kändes så j’vla kul. Nästan så man glömt hur mycket man saknat det. Och egentligen var jag rätt nöjd med min insats och judon jag presterade på mattan. Men trots det, och trots att jag vet det tar ett tag att komma in i det hela igen och att det absolut inte var resultatet vi var ute efter denna tävling. Och att ingen förväntade sig något resultat heller. Så vill man alltid mer när man väl står där uppe på mattan. Tävlingsmänniskan i mig ville inget annat än stå högst upp på pallen. Men så blev det inte denna dag. Det kommer! Steg för steg ska jag kämpa mig tillbaka, slåss för mina mål & drömmar samt visa världen att jag minsann kan! Nästa vecka bär det av till Spanien för ytterligare en tävling + en veckas läger.

Hej,

Förra helgen gjorde jag min tävlings-comeback sedan 2013. Det var helt magiskt! Men samtidigt så kändes det som om jag aldrig varit ifrån det – det var så självklart allting. Klart att jag var lite extra nervös inför första matchen och jag stressade upp mig lite i början. Men allt som allt så är jag väldigt nöjd med känslan och prestationen med min comeback. Blev inte sämre av att komma hem med ett guld att hänga upp i prisskåpet. Hade gjort en ganska lång bantning  – men där jag hade kunnat äta nästan som vanligt hela tiden. Små förändringar som gav stora resultat. Vägde in på lördagmorgon på 56,9 och strax därefter hade vi uppvärmning och jag kände mig hur pigg som helst. Blev sedan uppflyttade i -63, då jag var ensam i -57. Men det gjorde inte så mycket – blev fler matcher (hela 4 st! Det är många för att vara på en sydcup) och lite tyngre motstånd. Det var några som sa till mig att “men åh då hade du inte behövt hålla igen och väga in i 57”, men jag ville göra det oavsett om där var motstånd till mig eller inte. För jag ville känna hur kroppen skulle reagera och dessutom vara nere i vikt till nästa tävling (som är nu till helgen). Kroppen kändes som sagt väldigt pigg på uppvärmningen och fortsatte att kännas bra under hela tävlingen. Vilket såklart var superskönt! Axeln som jag haft ont i ett litet tag nu kände jag inte av alls under tävlingen, antagligen pga all adrenalin som pumpar i kroppen. Men det var skönt att inte bli störd av den, var faktiskt lite orolig innan tävlingen hur det skulle kännas. Men det blev iaf 4 matcher och 4 ippon (högsta poäng) – 2 på kast och 2 på fasthållning, och därmed en guldmedalj att hänga runt halsen. För att sammanfatta min första tävling på nästan 2 år så kunde det inte gått bättre. Men nu laddar jag upp inför helgen tävling – vilket är en betydligt större tävling, nämligen European Judo Cup (SWOP – Swedish Open) i Lund. Nästan på hemmaplan!

Tja,

är hemma på svensk mark nu. Hade ett bra avslut på veckan i Portugal. Igår mellan träningarna åkte vi ut till Peniche, spanade in stranden, lekte i vågorna, åt glass och spanade på klippor och alla som surfade. När vi står där uppe på klippan bad vi en äldre man att ta bild på oss – lite missförstånd ledde till att han (och frugan, och fiskespöet och hunden OCH en fisk) ville vara med på bilden ist. De sista dagarna gick bättre träningsmässigt, då jag hade mindre ont i axeln. Så skönt att det går åt rätt håll. Nu på hemmaplan gäller det att börja förbereda sig inför tävlingsdebuten som kommer allt närmare och närmare. SPÄNNANDE!

Hej,

Just nu befinner jag mig i Rio Maior, Portugal, ca 1 timme norr om Lissabon. Vi kom hit i Måndagskväll och har sedan dess hunnit med löpning, styrka, judo inne i Lissabon samt ett teknikpass här där vi bor. Ett litet uppstartsläger inför hösten som komma skall. Rätt lagom att börja med för min del, tyvärr har jag dock ett svullet muskelfäste i axeln som hindrar mig från att köra 110%. Men det funkar, så ska väll inte klaga. Något annat man inte ska klaga på är vädret, 25-30 grader varmt har vi det. Nu ska vi snart ner till gymmet för dagens sista pass och sen är det middag. Bjuder på några bilder från resan hit sålänge:

Hej,

Nu har det gått drygt en vecka sedan landslagslägret i Stockholm. Kände mig duktigt sliten i kroppen hela förra veckan – så avslutade den med lite mer vila än planerat och i går kändes det betydligt bättre. Även om gårdagens pass var riktigt jobbiga så var kroppen ändå med på vad jag gjorde och svarade på det sättet jag hoppades på. Imorse kändes kroppen pigg och fräsch igen även fast jag fick använda skallen för att orka dagens två sista intervaller. Det gäller att hitta tillbaka, våga och orka pusha kroppen fastän huvudet skriker nej. Det är inte farligt att bli trött, men man måste också lyssna på kroppens signaler så att det inte blir för mycket – för då kommer skadorna betydligt lättare. Och skadad är det sista jag vill bli just nu!

Bjuder på några trötta bilder;

Hej,

nu är det ett tag sedan jag skrev här igen. Får skärpa mig! Men har iaf varit iväg på 2(!!) läger sedan sist. Första lägret var klubbens egna sommarläger som årligen arrangeras i Hästveda – barnensby. Det stället är så mycket nostalgi och minnen. Var nog 6-7 år första gången jag var där. Alltid varit sommarens höjdpunkt. Var hemma i 2 dagar sedan satte jag mig på tåget till Stockholm där det var landslagsläger. Uppe i Stockholm blev det mycket judo, men hann även med ett pass styrka ute på Bosön. Gillar det stället skarpt!

Nu väntar en liten lugnare vecka, träningsmässigt iaf. Till helgen väntar en heldag på Liseberg och en heldag med att prata & börja förverkliga klubbens visioner – spännande!
Nästa vecka igen bär det av till Lindesberg för juniorernas riksrandori, sen börjar skolan veckan därpå. I övrigt har jag även ett läger i Köpenhamn och ett läger i Portugal inplanerat innan det är dags att kliva upp på tävlingsmatten igen för första gången sedan 2013.

Bild efter sista passet i Stockholm. Svenska judoförbundet.

Jag har varit helt i extas sedan jag har fått börja träna för fullt igen så jag har helt glömt bort att skriva några rader här. Som sagt har jag ÄNTLIGEN fått börja köra för fullt, än så länge har jag hållt mig till att köra med ungdomarna och några juniorer. Helst har de fått vara modellen mindre än mig, för att våga släppar på spärrar och bommar som sitter uppe i huvudet. För jag ska inte sticka under stolen med att jag inte är rädd att något ska hända. Knäet känns bra när jag kör, men jag kör inte 110% heller. Men det sista sjukgymnasten sa till mig var att ta det försiktigt i början även om det anses vara helt läkt – det finns ingen anledning att stressa. Så jag försöker vänja kroppen, huvudet och knäet vid judo igen. Fingrarna gör ONT efter endast EN träning, rörelsemönstret / judotänket är väll inte 100 men försöker koppla på det mer och mer för varje byte jag kör och judokondisen som inte är lik någon annan kondis är sakta på väg tillbaka. Första träningarna tänka jag väldigt mycket på var jag hade mitt knä, hur jag flyttade benet och på hela rörelsen när någon gjorde en attack vare sig det var mot benet eller inte. Nu känner jag ändå att jag litar mer på det, jag försöker köra min judo och röra mig efter det, sedan bara är knäet där precis som det andra. Jag måste bara låta det ta sin tid så att jag inte drar upp någon skada. För om man tänker sig en helt nybörjare, inte kan de gå upp och köra 110% sin första judoträning – nu kanske de inte kan kasten och inte har det rörelsemönster som jag har men det är ändå lite samma sak. Skaderisken är stor, vilket man lätt glömmer för båda jag och de jag tränar med tänker mer på vad jag kan än vilket tillstånd jag befinner mig i. Ju fler träningar jag kör desto mer glöms skadan bort, på gott och ont.

Nästa vecka är det dags för det berömda hästveda lägret, då blir det mycket judo (i förhållande till vad jag hunnit med sedan comebacken) och förhoppningsvis släppar de sista spärrarna där uppe. För veckan efter väntas ett landslagsläger i Stockholm, jag tänker dock att jag får ta det för vad det är. Viktigaste är att lyssna på kroppen, så att man inte pressar knäet för hårt. Ett trött knä betyder att musklerna inte fungerar lika bra och med försvagade muskler är skaderisken upphöjd i tusen känns det som. Men jag tror nog att det ska gå bra. Är SÅ sugen!

Imorse var jag dock på gymmet vid 8-tiden för lite knäböj, frivändningar och bänkdrag. Fick sällskap av mamma dit, fint med semester. Ikväll väntar judo och sen ska jag vara Lomma-bo fram tills vi åker till Hästveda. Hade hoppats på strålande sol hela veckan, ser inte så lovande ut dock…

Countdown: 10 days left
Om 10 dagar anses mitt korsband vara helt, kan inte fatta att det snart gått 10 månader sedan jag låg i operationssalen. Och snart 1 år sedan jag skadade knäet på nytt i Ryssland. Har inte alltid varit lätt eller roligt, men just nu känns det som tiden flugit förbi (vilket den absolut inte har, om jag tänker tillbaka på alla dystra dagar).
Har även fått svar från min sista tenta denna terminen, den blev godkänd. Så har nu klarat av första året på ekonomi online, känns rätt galet faktiskt – 2 år kvar bara.

Nu hoppas jag sommaren kommer på riktigt, det hade varit skönt. Börjar dock jobba efter schema på måndag – så blir tyvärr inte allt för många lata dagar i solstolen men föredrar ju sol framför regn alla dagar i veckan. Idag däremot så har jag varit ledig, började morgonen med ett pass på gymmet. Marklyft, bänkdrag och kombinationsövning stod på schemat. Därefter har jag jobbat på brännan och kollat judo – Europeiska spelen/EM pågår just nu i Baku. Mia blev bästa svensk med en 7de plats idag, GRATTIS!

Hej,

idag är det exakt 1 månad kvar till jag ÄNTLIGEN får börja köra för fullt ut. Det har alltså gått 9 månader sedan min operation i höstas. Nu äntligen kan jag säga snart, och verkligen mena det. För SNART är det dags,  snart är korsbandet så stark det någonsin kan bli. Woopwoop.
Dessutom har jag precis skrivit terminens sista tenta, och jag har alltså klarat av mitt första år på BTH och är nu 1/3 högskoleekonom. Ska bli skönt med lite sommarlov nu, hörde det skulle bli riktigt varmt imorgon.. Efterlängtat!! Ska lata mig i tre veckor sen ska jag jobba en månad och därefter drar judons höstterminen  igång på allvar, med flera läger inplannerade. Känns rätt sjukt att äntligen få planera in saker i judokalendern, där det är JAG som ska få vara aktiv. Längtar så!

Hej,

jag har nyligen kommit hem från mitt sista sjukgymnastbesök. Vilket betyder att jag är friskförklarad. Vilken känsla! Även om det egentligen inte betyder så mycket fysiskt så betyder det en hel del psykiskt. Jag får fortfarande inte köra för fullt på mattan, måste vänta ytterligare 1,5 månad innan det nya korsbandet är så starkt som det någonsin kan bli. Det är dock inget jag själv kan påverka, utan det får kroppen sköta själv. Men rent psykiskt så vågar jag lita allt mer och mer på knäet, jag vet att det fungerar lika bra som det friska nu. Svart på vitt står det, då jag hade 100-111% på testerna med det skadade knäet jämfört med det friska knäet. Då testades styrka, uthållighet, koordination, kontroll, balans och stabilitet. Låt dessa 45 dagar gå fort nu.

Hej,

här kommer en update från Island. Vi åkte hit i onsdagskväll och stannar till på måndag. Nordiska mästerskapen går nämligen av stapeln denna helg, och i år är det Island som är värdnation. Spännande då jag aldrig varit här förr och det är ett mycket speciellt land. Igår besökte vi blå lagunen och relaxade i den varma källan där. Riktigt härligt, men man blev helt mör i kroppen. Så idag står det träning på schemat. Vi ska alldeles strax bege oss ut på en liten löprunda följt av lite annat smått och gott. Imorgon och på söndag är det tävlingsdagar och sedan åker vi som sagt hem på måndag. Önskar dock att jag hade fått tävla, men nu är det inte jättelångt kvar tills jag äntligen får börja köra igen.

Hej,

I morse var jag på gymmet och körde dagens tuffaste pass. En styrkecirkel var det som stod på schemat. Totalt slut efteråt, men sådan härlig känsla när man väl är klar. Nu ska jag försöka sammanfatta 2 artiklar och läsa ett kapitel makroekonomi, sen blir det en mysjogg på 45 min. Förhoppningsvis blåser det lite mindre då, men det återstår att se.
Nästa vecka ska jag till sjukgymnastsen och göra tester med knäet. Äntligen! Håller tummarna för att det går bra. Sluttestet har vi planerat att göra i slutet av maj, så nu är det bara för att kolla hur jag ligger till. Ska bli spännande att se. Inte långt kvar tills dessa 10 långa månader har passerat, nedräkningen har börjat. 5 juli får gärna komma typ nästa vecka, eller varför inte idag? Hehe. Men kalendern är fullbokad fram tills dess nästan, så förhoppningsvis springer tiden förbi. Upploppet ligger ju bakom nästa hörn, så dags att lägga in en spurt.

Idag var det en bra dag på gymmet! Det är kul när man lastar på vad som var ens personbästa innan skadan, kör några repetitioner och det känns lätt. 3×90 kg knäböj, 3×60 kg bänkpress och 3×57,5 kg i frivändingar. Längtar redan till nästa vecka då det är dags att lasta på ytterligare lite vikter. Har kommit fram till att jag kör som bäst på morgonen, vilket är skönt. För då har man både det avklarat och där är lite folk. Just idag blev det frukost hos mormor efter passet. Satt gött i magen. Nu blir det fokus på morgondagens tenta. Det här med aktivvilovecka och tentaplugg samma vecka har suttit fint. Har till och med hunnit jobba några timmar utan att känna någon stress. Hoppas bara det går hela vägen imorgon också. För sen ska jag njuta av dop på söndagen.

En bild från när vi var i Tyskland för någon helg sedan. Ett sådant fantastiskt gäng, glad å stolt över att tillhöra denna familj.

Hej

Morgonträningen idag, som bestod av ett pass på gymmet, kändes himla bra. Trots att vikterna var fler än förra veckan så kändes det lättare, speciellt i knäböj.  Äntligen börjar knäet vänja sig vid rörelsen och använda musklerna. 60 kg känns väldigt lätt, självklart en bit upp till personbästa på 90 men det kommer. Lyckas jag följa det programmet jag håller på med nu så är tanken att jag ska göra 5x90kg om 6 veckor, time will tell hur det går. Jag får allt mer och mer självförtroende på mattan också, snart börjar det som var så roligt & spännande innan bli aningen uttjatat och då är det dags för avancemang. Just idag känns det inte speciellt tungt utan jag ser framåt och min tid den kommer, först måste jag bara bli hel. Mycket reheb är vad som väntar de kommande månaderna, och även mycket annan träning för att vara i så bra form som möjligt när min tid är här. Mycket som händer nu i vår så tiden ska förhoppningsvis gå någorlunda fort trots allt.

Lite stretch efter en träning i nya dräkten från nya sponsorn ipponwear!

Vissa dagar känns långa och tråkiga, andra dagar är långa på riktigt. Idag var en sådan dag. För 19 timmar sen vaknade jag och begav mig ut på en liten morgonjogg, längsta rundan hitintills – hela 45 minuter faktiskt, och det kändes riktigt bra. Fortsatte sedan till jobb, där jag hade förväntat mig en mysig liten bilrunda på landet och eventuellt lite moppekörning. Men nej, det blev springportar. 9 timmar senare, snabbt hem och slänga i sig lite mat, sedan har jag flängt fram och tillbaka å lekt taxi, styrketränat och pluggat. Sängen är väldigt lockande nu, men först ska jag bara lösa en uppgift i skolarbetet. Hela helgen kommer gå i 190 känner jag redan nu.

Bild från USM och JSM i Östersund för 2 veckor sedan. Så otroligt stolt över vilka fantastiska ungdomar vi har, bäst klubb blev vi också!!

Foto: Per Ottosson

2014, det skulle fan ta mig bli ett bra år. Det hade jag bestämt. Och det började helt fantastiskt med ett läger på Playitas, Kanarieöarna. Sol, värme och najs träning. Vad mer kan man fråga efter? Flög sedan direkt från Kanarieöarna till Stockholm och tog tåget till Lindesberg morgonen efter… Där vände allt, på en millisekund. Pang sa det, och korsbandet var av. Ville inte tro på läkarna fastän röntgenbilderna talade klarspråk. Månader av rehab väntades.

Åkte sedan upp till Bosön och gjorde lite fystester, med betoning på lite. Det var inte många jag kunde göra, men var kul att träffa kompisarna igen. Därefter åkte jag hem, och tränade ännu mer rehab. Strax där efter fick jag göra mina första ingångar och det byggdes sakta men säkert upp till full fight.

Juli kom och jag var så glad, skulle åka iväg på första aktiviteten sedan skadan. Ett tufft läger i Ryssland väntade, men det blev kortvarigt. Tredje träningen gick knäet ur led, så var tillbaka på ruta ett och en operation bokades. Men innan själva operationen åkte jag en sväng till Egypten med pojkvännen – helt underbart var det där. Livet under ytan, värmen, dromedarerna, ja asså vill tillbaka!

Efter operationen har det inte hänt mycket, mest rehab men hoppade faktiskt runt ett helt Color run på kryckor där i början. Men nu ser jag fram emot 2015, och hoppas så att det, iaf ur judosynvinkel, blir ett betydligt bättre år. Börjar med ett läger i Skurup, dit flera riktigt stora namn inom judovärlden kommer. Inte för att det blir någon judo för min del, men ska vara lite ledare för klubben också ska vi ha lite möten med landslaget – så det blir nog bra ändå.

Just nu vill jag sätta på mig dräkten, och aldrig sluta träna. Ständigt utvecklas och nå toppen. Det går inte en dag utan att jag längtar tills jag äntligen får börja min resa dit, men vissa dagar är absolut svårare än andra. Detta är en sådan dag. En dag när det känns som man varit skadad i en evighet, en dag då man inte vill något annat än träna judo. Det är jobbigt och svårt. Men man kan inte mycket mer än stå ut, även om det är fruktansvärt. Så just nu får det gärna bli januari, så att jag iaf kan få stå på mattan igen. Men först jul och nyår, så det ska nog bli bra. Får väll snöra på mig löparskorna snart (imorgon) så känns det säkert bättre igen.

Om än bara 10 minuter, så fick jag SPRINGA utomhus idag. Inte på någon tjockmatta, inte något småjogg i en korridor med sjukgymnastens ögon stirrandes. Igår fick jag äntligen höra de orden jag länge längtat efter, du kan nu börja springa ute – dock underförutsättningarna att det är slätt, inte halt, att jag tar det försiktigt och sakta bygger upp det och bara 2 gånger i veckan. Men 10 minuter gjorde mig överlycklig idag, de lever jag länge på just nu. Nu blir det några dagars vila från löpningen sen på det igen. Så småningom är dessa 10 minuter ett minne blott, men jag ser framemot det. Nu är det bara dräkten som ska på!

Hej,
nu är det snart julafton och snart 2015! Trots att det känns som om det tar alldeles för lång tid, så går tiden otroligt fort. Snart, snart får jag stå på mattan igen. Längtar massor. Men först ska jag få börja springa, vilket jag hoppas jag får göra nästa vecka eftersom det är de sista gångerna jag träffar sjukgymnasten detta året. Sen hoppas jag verkligen att 2015 bjuder på betydligt ljusare år än vad 2014 varit. Inte varit mycket judo alls, jag som såg fram emot allt så mycket. Men så blir det ibland, tur det kommer fler chanser och fler år.

När jag ändå inte kan träna judo hade jag lika gärna kunnat spendera månaderna likt bilden ovan – i egypten, med värme och grym snorkling (fast helst av allt dykning och surfing)

Igår var jag hos sjukgymnasten igen, och det kändes så himla bra. Kände mig riktigt stark i alla övningar jag gjorde samt att jag fick börja små jogga på en studsmatta, ville inte hoppa av den utan bara fortsätta att springa å springa. Men tillslut var jag tvungen att gå av, men det känns som jag tog ett stort steg i rätt riktning igår å det förgyllde hela min dag.

Förutom det så måste jag säga att jag är lite stolt över mina kompisar som är i Kina, samtliga 6 placerade sig vid “helgens” (veckans?) Grand Prix. För något år sedan så var det en bra dag på jobbet när kanske 1 max 2 placerade sig. Av de 6 så tog 3 medalj, och vi hade en helsvensk bronsmedaljmatch på killsidan. Vet att kanske inte alla är nöjda med resultat, för man vill söt högst upp på pallen å det är bara positivt, men jag som sitter hemma och ser utvecklingen de alla har gjort är stolt över dem allihopa. Och de motiverar mig. Snart (okej ska inte överdriva) så är det min tur att stå på mattan, och nu ska jag faktiskt hålla mig borta från skadorna. jag ska, ska, skaa.

Hej

Idag har jag varit hos sjukgymnasten, och det gick riktigt bra trots att knäet kändes lite trött då jag först jobbat hela förmiddagen. Men fick lite nya balansövningar och fick höra att det såg riktigt stabilt ut. Vilket känns bra, såklart. Frågade när jag skulle få börja springa igen, om ca 1 månad. Först tänkte jag att det är snart, och det är det. Vilket jag är glad för, för innan dess ska jag få göra lite mer utmanande övningar  på tjockmatta och sådant – längtar redan! Men sen tänkte jag att det är då ca 4 veckor, och jag kommer ihåg hur OTROLIGT långa mina 6 veckor med gips var, kanske för att man är lite mer beränsad med bara 1 hand, alla fingrar var ju invispade så handen var helt oanvändbar. Men nu när jag vet att jag kommer vara skadad i flera månader till så känns en månad som kort tid. Man får lite perspektiv på saker och ting.

Det är även kul när man får köra samma övningar som innan operationen, då har man någon hum om var man ligger i utveckling. Man vet vilket nästa steg är och ungefär hur långt det är kvar tills man får stå på mattan igen.

Sista tävlingen innan skadan. Lagkompisarna lagom glada medan jag var galet missnöjd. Men vill man stå högst upp på pallen så vill man, och då är det som räknas – inget annat. 

Hej,

Nu har det gått 2 månader och 5 dagar sedan min operation, och jag tänkte på hur smärtfri jag varit för någon dag sedan. Klart att jag hade lite ont precis när jag vaknade upp, men jag hittade en position där det knappt kändes någonting alls, sen sov jag mig igenom 3 dagar pga narkosen som vägrade ge med sig. Men kände aldrig något behov av smärtstillande tabletter så efter några dagar slutade jag helt med dem, då de var totalt onödiga. Och det är aldrig bra för kroppen att stoppa i sig sådant i onödan. Och nu känner jag nästan aldrig av knäet, ibland värker det lite vid ärret och ibland gör jag något dumt så känns det lite konstigt, men det är aldrig något långvarigt vilket jag är glad för.

Just nu längtar jag massor tills jag får börja springa igen, springa långt, kort, fort, jogga, intervaller, ja allt. Är lagom trött på motionscykeln nu om man säger som så. Det enda dumma är att det börja bli vinter, och då är det större risk att springa utomhus i och med att det kan vara halt. Löven kan vara blöta och senare kommer även isen som är livsfarlig. Och att halka kan förstöra det nya korsbandet då det inte är speciellt starkt ännu. Så får väll hålla mig till torra vägar och löpband så fort jag får tillåtelse att snöra på mig dojorna igen. Har läst någonstans att man får börja springa efter 3-4 månader, så förhoppningvis är det snart. Ska ta ett snack med min sjukgymnast om det snarast.

En gammal bild från när vi precis tagit våra svarta bälten, för 4 år sedan. 

Snart har 2 månader passerat sedan operationen. Och från att inte ens kunnat förflytta mig från sängen till toaletten utan att nästan svimma tills att gå i högklackat en hel kväll på ett bröllop. Visst är jag långt ifrån hel och långt ifrån att träna judo men jag tar steg i rätt riktning hela tiden. Det kliar i alla mina nerver, jag vill mer än jag kan och får, och det är svårt. Men jag måste fokusera på slutresultatet, och det blir inte lika bra om jag förhastar mig. Så jag får hålla mig till vad sjukgymnasten säger och lita på att det blir super i slutändan, för det är ändå det som spelar någon roll. Jag får försöka göra det bästa av vägen dit, så att den blir så kort som möjligt.

Nä nu måste jag kila iväg till sjukgymnasten!

Hej,

Denna vecka har jag ett tufft schema framför mig, men det är bara att bita ihop så ska det nog gå. Ligger efter ganska mycket i skolan, och har en inlämning om exakt 1 vecka.. Dessutom så tänker jag inte låta någon träning komma i kläm och speciellt inte någon rehab. Har två tider hos min sjukgymnast denna veckan, så det känns bra. Har faktiskt fått släppa kryckorna helt nu, eller ja det gjorde jag för 1,5 vecka sedan nästan. Otroligt skönt är det. Alla stygnen ur mitt stora ärr har också ramlat av, så nu är det bara de två små titthålsstygnen som sitter kvar.

Hela denna månaden kommer bli kämpig i skolan, för att ta igen och komma ifatt, hinna med inlämningar och två tentor. Men har en del roliga saker inplanerade också, ska till stockholm med alla våra judokids på en tävling, sen ska jag på ett bröllop också tänkte jag åka och kolla på en stor internationell tävling i Helsingborg. Så ska nog få tiden att gå ganska så snabbt, och när allt detta är över så har det nästan gått 2(!!) månader sedan min operation. Gäller att leva i nuet, se hur långt man faktiskt kommit och inte tänka hur långt man har kvar – då går det snabbare och är lättare att hantera.

I helgen sprang (okej gick) jag The color run med 8 andra judonissar, det var fruktansvärt roligt!! Nästa år ska jag SPRINGA det, UTAN kryckor. Men ååh vilken härlig stämning det var och så kul vi hade. Kärlek åt detta! Bjuder på 4 bilder, på oss, som jag har snott från nätet.