Jag har varit helt i extas sedan jag har fått börja träna för fullt igen så jag har helt glömt bort att skriva några rader här. Som sagt har jag ÄNTLIGEN fått börja köra för fullt, än så länge har jag hållt mig till att köra med ungdomarna och några juniorer. Helst har de fått vara modellen mindre än mig, för att våga släppar på spärrar och bommar som sitter uppe i huvudet. För jag ska inte sticka under stolen med att jag inte är rädd att något ska hända. Knäet känns bra när jag kör, men jag kör inte 110% heller. Men det sista sjukgymnasten sa till mig var att ta det försiktigt i början även om det anses vara helt läkt – det finns ingen anledning att stressa. Så jag försöker vänja kroppen, huvudet och knäet vid judo igen. Fingrarna gör ONT efter endast EN träning, rörelsemönstret / judotänket är väll inte 100 men försöker koppla på det mer och mer för varje byte jag kör och judokondisen som inte är lik någon annan kondis är sakta på väg tillbaka. Första träningarna tänka jag väldigt mycket på var jag hade mitt knä, hur jag flyttade benet och på hela rörelsen när någon gjorde en attack vare sig det var mot benet eller inte. Nu känner jag ändå att jag litar mer på det, jag försöker köra min judo och röra mig efter det, sedan bara är knäet där precis som det andra. Jag måste bara låta det ta sin tid så att jag inte drar upp någon skada. För om man tänker sig en helt nybörjare, inte kan de gå upp och köra 110% sin första judoträning – nu kanske de inte kan kasten och inte har det rörelsemönster som jag har men det är ändå lite samma sak. Skaderisken är stor, vilket man lätt glömmer för båda jag och de jag tränar med tänker mer på vad jag kan än vilket tillstånd jag befinner mig i. Ju fler träningar jag kör desto mer glöms skadan bort, på gott och ont.

Nästa vecka är det dags för det berömda hästveda lägret, då blir det mycket judo (i förhållande till vad jag hunnit med sedan comebacken) och förhoppningsvis släppar de sista spärrarna där uppe. För veckan efter väntas ett landslagsläger i Stockholm, jag tänker dock att jag får ta det för vad det är. Viktigaste är att lyssna på kroppen, så att man inte pressar knäet för hårt. Ett trött knä betyder att musklerna inte fungerar lika bra och med försvagade muskler är skaderisken upphöjd i tusen känns det som. Men jag tror nog att det ska gå bra. Är SÅ sugen!

Imorse var jag dock på gymmet vid 8-tiden för lite knäböj, frivändningar och bänkdrag. Fick sällskap av mamma dit, fint med semester. Ikväll väntar judo och sen ska jag vara Lomma-bo fram tills vi åker till Hästveda. Hade hoppats på strålande sol hela veckan, ser inte så lovande ut dock…

Processed with VSCOcam with f2 preset 16sv

Share