Snart har 2 månader passerat sedan operationen. Och från att inte ens kunnat förflytta mig från sängen till toaletten utan att nästan svimma tills att gå i högklackat en hel kväll på ett bröllop. Visst är jag långt ifrån hel och långt ifrån att träna judo men jag tar steg i rätt riktning hela tiden. Det kliar i alla mina nerver, jag vill mer än jag kan och får, och det är svårt. Men jag måste fokusera på slutresultatet, och det blir inte lika bra om jag förhastar mig. Så jag får hålla mig till vad sjukgymnasten säger och lita på att det blir super i slutändan, för det är ändå det som spelar någon roll. Jag får försöka göra det bästa av vägen dit, så att den blir så kort som möjligt.
Nä nu måste jag kila iväg till sjukgymnasten!