Hej,

typ en evighet sedan jag skrev något här senast. Men vilka vändningar livet kan ta. När man minst anar det så gör sig livet påmint. Om det bara hade varit en seg jävla förkylning så hade jag kunnat skratta mig lycklig. När jag äntligen hade börjat komma igång ordentligt med knäet och började se ett ljus i den långa tunneln av rehab. Men efter typ en vecka när halsen bara blev värre och värre så blev det tillslut ett besök hos vårdcentralen där halsfluss konstaterades. Åt penicillin i 10 dagar, tog lång tid innan den hjälpte och tyckte aldrig att jag blev riktigt återställd. Tillslut var det så illa att jag inte ens kunde gå upp för trappan här hemma utan att jag behövde lägga mig i sängen å vila. När jag inte ens orkade stå upp och sortera post på jobb utan tvingades att gå hem efter 1 timme insåg jag att såhär kan jag inte ha det å sökte mig åter till vårdcentralen. Sen startade något jag inte var förberedd på. Blev skickad till hematologen i Lund, då mina blodvärden var helt åt skogen dåliga. På hematologen togs ytterligare en massa blodprover då de misstänkte en allvarlig blodsjukdom.. Dagen efter konstaterades det att jag hade AML – akut myeloisk leukemi. Jag hade fått blodcancer. Inte en enda gång tänkte jag varför jag? Eller liknande, det har bara funnits en sak i min hjärna och det är att jag ska bli frisk. Det var inte frågan om OM utan NÄR.. Fick höra det skulle ta ca 6 månader, här sitter jag nu 3 månader senare och är färdigbehandlad!! Asså lyckan är enorm. Det har varit ett helvete många dagar, men inget ont som inte för något gått med sig. Blivit många timmar spenderandes tillsammans med bästa familjen <3. Resan är givetvis inte helt över än, just nu går jag och lämnar blod två gånger i veckan då mina blodvärden är helt utslagna sedan sista behandlingen (fullt normalt, det blir alltid så!). I maj ska jag göra ett sista (om allt ser bra ut) benmärgsprov. Sedan kommer jag endast lämna blod en gång i månaden under det första året. Därefter glesas provgångerna ut i fem års tid. Efter fem år anses man ha samma risk som vem som helst att få cancer igen. Men detta är ingenting som förändrar min syn på judon eller så. Jag ska fortfarande ta mig tillbaka, och bli bättre än någonsin. Tar bara lite längre tid, och en annan väg än vad jag först trodde. But stay tuned, i will be back.