Det här med att komma tillbaka efter en lång skadeperiod är f’n inte lätt. Man hoppas, önskar och tror att allt ska vara precis som innan man skadat sig. Att man ska prestera på den nivån man gjorde och slå de människorna man borde slå. Men så är det inte. Det är långt där ifrån. Jag hoppades att jag var någon super människa med superkrafter eller något, att jag skulle vara ett undantag – men det är jag inte. U23 EM så såklart en stor besvikelse – förlorade första matchen mot en polska som sedan kom 3a. Blev kastad tidigt i matchen på en skit yoku (lägsta poäng) och därefter drar jag på mig en varning för att jag höll på samma sida för länge medans jag försökte få mitt grepp i ryggen. Men därefter lyckades jag sätta lite bättre press och polskan drog på tre varningar. En fjärde och jag hade vunnit, men så blev det inte.  I stället får jag försöka ta med mig de 4 matchminuterna jag fick, och själva känslan i kroppen både innan och efter matchen. För den var som den brukade till skillnad från övriga tävlingar i år. Får även ta med mig att jag iaf kände mig stark och pigg hela matchen. Dock väldigt frustrerande att känna att där finns mer att ge inom en, en växel till lixom men man hittar den inte och får inte ut allt. Måste ge det tid. Behöver mer internationell sparring och det kommer med tiden. Men just här och nu (eller då, uppe på mattan) vill jag så så mycket mer. Klart som fan jag ville stå överst på pallen och höra svenska nationalsången men det får bli en annan gång. Nu är denna säsongen över, det var en kort men intensiv. 3 tävlingar och en veckas läger inom loppet av 3 veckor. Nu är det hem och träna på ännu hårdare, sen lite semester i Mexico och därefter fullt med internationella sparringsläger!