Om än bara 10 minuter, så fick jag SPRINGA utomhus idag. Inte på någon tjockmatta, inte något småjogg i en korridor med sjukgymnastens ögon stirrandes. Igår fick jag äntligen höra de orden jag länge längtat efter, du kan nu börja springa ute – dock underförutsättningarna att det är slätt, inte halt, att jag tar det försiktigt och sakta bygger upp det och bara 2 gånger i veckan. Men 10 minuter gjorde mig överlycklig idag, de lever jag länge på just nu. Nu blir det några dagars vila från löpningen sen på det igen. Så småningom är dessa 10 minuter ett minne blott, men jag ser framemot det. Nu är det bara dräkten som ska på!