Idag är en sådan dag, en sådan dag där jag saknar judon extra mycket – där jag saknar att fights tills jag ligger helt utslagen på mattan & knappt orkar resa mig upp igen. Saknar att vara ute på läger i veckovis, saknar att få massa spö, saknar att leva i min resväska, saknar att vara genomsvettig & ha stans svettigaste, äckligaste, fulaste frisyr, saknar att vara för trött för att orka äta efter passen, saknar blödande värkande (så pass att de ej går att böja dem) fingrar, saknar alla blåmärken, saknar att inte ha någon fräsch tröja, tights eller dräkt att ta på sig inför dem sista passen, saknar att längta hem, saknar svett-doften, glädjen, känslan, tröttheten, småskadorna, sällskapet. Jag saknar att behöva tejpa mig inför träning, jag saknar känslan av att absolut inte vilja träna, å känslan av hur varje muskel i kroppen värker.
Jag saknar att inte ha en invägning att behöva tänka på, saknar att inte få fixa till tävlingsfrillan på morgonen, saknar att inte stå på tävlingsmattan å känna adrenalitet pumpa enda ut i tårna, känna dunket i ryggen och sen bara gå ut å köra. Saknar att vinna, saknar att förlora, saknar att lära, saknar att resa mig upp igen och jag saknar att komma tillbaka starkare än någonsin. En sådan dag är det, då jag saknar judon!

En gammal Bild från Swiss Open, Januari 2011