Att vara skadad är aldrig kul, men det är tyvärr en del av idrotten. Att acceptera att man är skadad och inte kan göra det man brinner för är svårt, och det tror jag alla kan förstå. För det behöver ju inte nödvändigtvis vara just en idrott, det kan vara att man inte får träffa sina barn, att man inte får gå till jobbet man älskar, vara förbjuden att kolla på tvserien man är besatt av, aldrig få äta favoritmaten eller vad som. Att inte få göra det som får en att må som bäst, det är hårt och det kommer det alltid att vara. Men det finns inga genvägar. Det går inte att fuska sig igenom en rehabperiod, för det kommer bara att straffa sig i slutändan och skadan kommer att slås upp och eventuellt bli ännu värre och ta ännu längre tid. Just nu känner jag mig inte skadad för fem öre, jag vaknar inte på morgonen och känner smärta i mitt knä, jag känner inte smärta när jag använder knäet, och inte heller svullnar det upp. Vilket vanligtvis är tydliga tecken på en skada. Men där är en skada, och just nu känns det svårt att förstå det. Inte heller känns det lättare att acceptera att man inte får stå där på mattan med alla de andra när föräldrar kommer fram och ska leka experter och säger men inte är du skadad. Hur kan du vara skadad? Hur är du säker på det om du inte gjort en magnetröntgen än… Tja, jag har träffat södra svergies absolut bästa läkare och sjukgymnaster, jag litar på dem helt enkelt. Och tro mig, jag hade inte tvekat en sekund om de ens övervägde att låta mig stå på mattan – då hade jag stått där. Jag sitter inte utanför för att jag är lat, eller för att jag vill att folk ska tycka synd om mig. Och jag skrev egentligen inte det här för att vara någon sur tjej med en knäskada. För jag vet att de egentligen bryr sig om mig, och hoppas precis som jag att det inte är någon skada & att det är svårt att fatta att jag är skadad pga vilken rörlighet, stabilitet och kontroll jag har. Läkarna är också imponerade, men de känner ett tydligt glapp där det inte borde vara ett glapp vilket tyder på en klar korsbandsskada. Men jag håller alla tummar, tår och allt annat som ger tur för att det “bara” är en sträckning, hur ovanligt det än är. För jag vill upp på den där mattan och fightas helst NU på en gång.

Men för att det ska vara lite lättare att ta sig igenom dessa långa veckor av väntan så försöker jag hitta positiva saker med att vara skadad, även om dem är få – trångsynt som man är. Och trots att det gör det svårare att acceptera att man är skadad så är det ändå en otrolig fördel att inte ha några symptom direkt. Att slippa smärta och vara kaptabel till så mycket, ha kommit så pass långt i rehaben så här tidigt och ja allt. Jag är tacksam, även fast jag önskar att det aldrig hade hänt. Nu önskar jag bara att tiden snabbspolar sig, berättar att det inte är någon större fara, att jag får stå på mattan i Turkiet den 29 Mars och göra min riktiga senior debut. Det kommer bli en hård tuff kamp mot klockan, men jag hoppas att den är möjlig. Men innan jag fått göra en MR så är det omöjligt att avgöra. Fram tills dess kör jag på med rehab så mycket som knäet bara klarar av utan att gå över gränsen, så att jag ligger så långt fram i utvecklingen som det bara går.

Rehab, och fys med Carro på klubben. Stackarn fick också ont i knäet under SM. Håller tummarna för att det inte är något allvarligt.
Mera rehab..

Också fick jag en hälsning från Korea, om candy crush. Åhh vad jag skrattade!