I måndags var det exakt 4 månader sedan knäet vred sig, då kunde jag aldrig ana att mitt korsband var helt av. För borde det inte göra ont? Borde inte knäet svullna upp? Borde inte knäet vika sig titt som tätt? Borde jag kunna göra en enbensknäböj bara några dagar efter skadan? Inte ska det väll vara någon som helst fara att åka till Madrid och tävla, iaf till Korea måste jag ju kunna åka…
Det var några av tankarna som snurrade runt i mitt huvud varje dag, flera gånger om dagen. Jag kunde inte förstå och än mindre acceptera att hänt har hänt. Hur tufft det än har varit, hur många tårar som än har runnit ner för mina kinder, hur arg & förbannad jag än har varit så har det inte gått att göra ogjort. Idag ser jag ett ljus i denna enormt långa tunnel, jag håller bara tummarna för att det är rätt väg ut och inte en återvändsgränd…. Jag håller tummar & tår för att det ska funka att köra utan ett korsband, vill man så kan man – heter det inte så? Och jag vill, vill mer än något annat. Vill helst av allt NU, NU, NUU. Men vet att jag måste skynda långsamt. Har kört både newaza och tachiwaza med våra småbarn i typ -40 kgs klasserna. Det kan väl egentligen inte räknas, för jag kontrollerar allt – vartenda litet steg vi tar har jag kontrollerat. Men man måste börja någonstans, och att då kunna börja där man själv kontrollerar allt är perfekt. Jag är ju fortfarande inte färdigrehabab, men även där börjar jag se slutet. Skulle ha varit hos läkaren i måndags, på 4 månaders dagen, för ett återbesök. Men han ringde återbud, så nu väntar jag på att en ny tid ska skickas hem till mig. Vet egentligen inte riktigt vad han ska göra, vad han kan göra eller något.. Men har lite frågor jag vill ställa honom.