Hej!

Idag var första dagen på mycket länge som jag vaknade upp utvilad, vet inte varför men varit så fruktansvärt trött de senaste dagarna. Men skönt att var utvilad igen. Snart ska jag beta av dagens träningspass som är intervaller – frågan är bara om jag ska göra de på cykeln här hemma eller om jag ska ta mig bort till gymmet och göra de på roddmaskinen. Motivationen till just intervallerna är inte jättehög, men annars har min motivation till träning varit på topp enda sen jag kom hem från Stockholm. Allt känns roligt och utmanande. Kan bero på att jag fick massa bra besked där uppe om knäet, samt att jag fått ett nytt träningsupplägg och äntligen fått sätta på mig dräkten igen även om det inte är mycket till judo jag kan köra så får jag iaf ha dräkten på mig, vara med på uppvärmningen och stå på sidan och göra ingångar. Förhoppningsvis får jag börja med lite mer efter i morgon, för ska nämligen träffa min sjukgymnast då så håll tummarna.

Jag har tänkt på en sak, det är sjukt hur någonting kan förändras på en millisekund. Tillexempel när man blir skadad… Då rycks ens liv ifrån en på en bråkdel av en sekund, man hinner inte ens reagera också är det borta i månader. I början känns allt hopplöst och som om det aldrig kommer att bli bra igen, det spelar ingen roll vad någon annan säger om att det kommer att bli det, för det är ju inte bra nu och det är allt som spelar någon roll. Min vår var fullspäckad, jag skulle vara hemma i ca 20 dagar. I stället har jag varit 5 dagar i Stockholm och resten av tiden hemma. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig i julas. Nu 99 dagar efter min skada inträffade har jag fått ett större perspektiv till det hela, jag har insett att det skulle kunna vara mycket värre än vad det faktiskt har varit. Men jag lever nog kvar i min lilla bubbla ändå, för självklart önskar jag att det aldrig hänt och jag lever fortfarande ovetandes om det ens kommer att hålla att gå för fullt utan ett främre korsband. De absolut flesta dagarna tänker jag inte ens på att jag har ett skadat knä, jag skulle kunna leva vilket “vanligt” svensson liv som helst utan några problem – men det är ju inte det jag vill. Jag kommer utsätta mitt knä för en väldigt stor prövning och det är läskigt att inte veta om det håller eller inte. Det finns ingen garanti för att det någonsin kommer att fungera inte ens med en operation, och det är inte så kul att veta även om jag har bestämt mig för att det kommer att fungera och att jag ska visa alla som någonsin tvivlat på mig, mina beslut och mitt knä att jag hela tiden har haft rätt. Jag försöker vara smart samtidigt som jag vill komma tillbaka så snabbt som möjligt. Det är en hårfin balansgång.

Men nu får jag nog bestämma mig för var jag ska köra mina intervaller så att jag hinner med dem, duscha & äta lunch innan det är dags att jobba. 12.30-16.00, kort dag vilket är skönt. I kväll ska jag slappa framför tv;n då vår träning är inställd pga att det är gradering. Tråkigt, välbehövt och spännande. Det är inte många måndagar jag har kunnat sitta i soffan. Men träning var det!

Ytterligare en Bild från plagiats, lyckligt ovetande om vad om skulle komma att hända bara några dagar fram i tiden. Dessa senaste bilderna är tagna av Olivier, en skönt kille från Stockholm!